Att man raderar kommentarer har sedan länge varit känt, trots att kommentarerna inte strider vare sig mot uppsatta regler eller lagen. Tidningarna anser sig ha rätt att göra detta varandes ansvariga utgivare. Men om nu kommentarer inte strider mot lagen kan man ju ifrågasätta den skendemokrati man skapar eftersom bara de politiskt korrekta åsikterna kommer med som kommentarer. Detta började strax efter Vellinge, sannolikt som direktiv från politikerna, eftersom de farliga SD lurade i vassen. Det var viktigt att deras åsikter inte visades i media före valet.
Sedan började radering av länkar. Före valet började man radera blogglänkningar. Nu är det ju så att tidningarna inte har publicistiskt ansvar för det som skrivs i bloggar, och det fanns alltså ingen som helst anledning att rader länkningar till bloggar även om dessa bryter mot lagen. Men det gjorde man friskt, givetvis raderade man länkar till allt som inte var PK, mycket sannolikt sanktionerat av högre politiska makter. Men detta var manuellt arbete, och tidskrävande, men det kunde man ta innan valet. Det var ju viktigt att bara de riktiga åsikterna kom till tals. Ifrågasättanden, oavsett hur relevanta de var, och raderades friskt eftersom rikspolitikerna hade bestämt vilka ämnen som var ”giltiga” att debattera.
Nu måste det vara rätt tidsödande för tidningarna att sitta och sålla kommentarer. Alltså har en del tidningar valt att inte tillåta blogglänkningar, och bara kommentarer som handlar om helt harmlösa ämnen som färgen på Silvias hattar och liknande. Gällande ämnen som är kontroversiella tillåter man ingenting. Den artikel det gäller ska alltså stå som fakta, och det är inget att ifrågasätta eller debattera.
Nu har man helt enkelt hittat på en enkel och praktisk lösning; man bannar alla blogglänkningar till IP-adresser som man inte gillar. Det är fiffigt, för att det ger skenet av att man tillåter blogglänkningar emedan de blogglänkningar från medborgarna som inte passar enligt PK-standard aldrig visas. Precis som tidigare är man så klurig att man tillåter helt skilda åsikter som t.ex. kommunistiska bloggar i SvD, emedan man inte tillåter de som inte är PK. Det ger en snygg fasad och läsarna tror att alla åsikter kan ventileras emedan så inte är fallet.
Varför bekymra sig över detta? Tja, inte är det för att jag bekymrar mig över antalet sidöppningar i form av länkningar från dagstidningarna. Det gäller att se vartåt det lutar, och gör man det uppstår en riktigt skrämmande bild.
Drar vi tillbaka klockan till innan internet fanns hade staten och politikerna monopol på alla information. Den information som delgavs oss kom via tidningar och SVT/SR. På så sätt kunde man helt enkelt kontrollera både den information som kom medborgarna tillgodo och därmed deras åsikter. Det sista låter larvigt men så enkelt var det. Tilltron till politikerna var total, och alla myndigheter ville bara alla väl och visste vad som var rätt för den enskilde lille medborgaren. Att titta på några gamla avsnitt av ”anslagstavlan” på Youtube ger en ganska klar bild över hur det fungerade. Det var givetvis information och inte propaganda.
Man frågar sig då hur denna kontroll över informationsflödet till medborgarna fungerade, och vilka som kontrollerade det.
Alla vet ju att Lilla Saltsjöbadsavtalet är en myt. Alltså att Journalistklubben hade ett möte 1987, där man lade upp riktlinjer för hur saker skulle rapporteras. Det är två saker som är lite konstiga. För det första är det ju märkligt att det som punkterades upp i detta avtal stämmer till punkt och pricka över med utvecklingen i media efteråt. I synnerhet då i Public Service. Man började använda sig av nyhetsankare som var av uppenbarligen inte svensk härkomst, man tonade ner brottslighet knuten till invandring, men framhöll idrottsmän/kvinnor som inte hade sitt ursprung i Sverige o.s.v. Man börjar ju undra om det verkligen är en myt...
För det andra låter det osannolikt att journalistklubben hittat på detta helt själva, och kommit överens om det. Det måste helt enkelt ha varit så att detta inte alls var en överenskommelse journalister emellan, utan dekret från ovan. ”Ovan” vet jag inte vad det är, men sannolikt en kombination av styrande politiker och personer som vet hur propaganda ska bedrivas. Vi ska vidare komma ihåg att under hela efterkrigstiden, och till 1990 fanns DDR, som t.ex. Lars Werner var kompis med. Det har även kommit fram nyligen att journalister samarbetade och var informatörer för Stasi. Hur många det var och vilka är dock hemligstämplat av SÄPO. Vidare kan man ju misstänka att försvaret/SÄPO har varit inblandade. I synnerhet med kalla kriget i färskt minne från 50-talet och framåt. Det är ju en säkerhetspolitisk fråga om hur propaganda ska bedrivas och hur allmänheten ska påverkas, och alltså ligger det viss logik i att de haft ett finger med i spelet, i synnerhet som man bör ha känt till att journalister och politiker var informatörer åt Stasi.
För Er som var med när det begavs sig, kan man även koppla till hur denna toppstyrda organisation har fungerat när någon form av konkurrens inom media dykt upp. Privatradio har givetvis alltid varit förbjudet, och alla informationskanaler man inte hade kontroll över skulle tystas, ett exempel är Radio Nord. Medborgarna skulle helt enkelt inte ha tillgång till några informationskanaler man inte hade kontroll över.
Så är det då orimligt att förutsätta att Sverige hade någon typ av toppstyrning för att kontrollera i första hand redaktioner, men även journalisterna? Knappast.
Men nu har vi ytterligare faktorer. För att en toppstyrning ska fungera krävs ytterligare två saker. Det första att de på en underliggande nivå inte kommunicerar med varandra, alltså redaktioner mellan olika tidningar, och vidare att det finns kännbara straff för att ifrågasätta en högre nivå. All information ska gå upp i pyramiden, men den får inte ifrågasättas. På så sätt, alltså med en pyramidstruktur har det svenska samhället fungerat i hundratals år. Kungen hade högadeln, som i sin tur hade lågadeln, och sedan var det bruksherrar och därunder gemene man i form av, bönder eller bruksarbetare.. Men det kritiska var att se till att varje nivå inte kunde utbyta idéer, information och kritik på samma nivå – allt skulle rapporteras uppåt i pyramiden. Så fungerar än idag den militära hierarkin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar