Nytt drag av tidningarna, lite funderingar, del 4

Men för dagens vidkommande visade sig ett mycket stort hot på spelplanen – internet.

I början satt folk med modem och internet användes mest för att skicka elektroniska brev. Det föll sig givetvis helt naturligt att FRA skulle övervaka denna trafik. FRA har en mycket lång och framgångsrik historia när det gäller signalspaning, trafikövervakning och kodknäckning. Problemet var bara detta att trafikmängden var så stor att man var tvingad att ordna program som sorterade ut lämplig information för manuell bearbetning, och man kunde framför allt inrikta sig på krypterad trafik och trafik man misstänkte innehöll kriminell eller militär information av intresse.
Men den tekniska utvecklingen gick nu mycket fort, dels skaffade sig fler datorer och anslöt dessa till internet, nätets kapaciteten ökade enormt, och ny programvara kom som möjliggjorde att information kunde publiceras framför allt av tidningar. Att FRA skapade en egen avdelning för att med datorer och programvara kunna övervaka nättrafiken måste ha varit en ren självklarhet. Det gällde ju att kunna identifiera och lokalisera information av intresse.

Men gällande tidningar var det så att dessa helt enkelt skapade en egen sida med i princip samma information som fanns i pappersvarianten, men givetvis med större funktionalitet eftersom man kunde skapa länkningar från rubriker, till fördjupningar, källor, samt tillåta läsarkommentarer. Den hierarkiska strukturen i informationsflödet var alltså densamma som den varit tidigare. Men nu hände något som rubbade hela informationsmaktstrukturen – det blev möjligt att skapa bloggar. Medborgarna kunde alltså både publicera information och åsikter samt kommentera varandra. Informationsflödet kors och tvärs på gräsrotsnivå ökade lavinartat och det fanns inget sätt att stoppa det. Bloggvärlden skapade sig egna regler, och informationsmängden var är helt enkelt enorm. Vidare skapades bloggar som utanför de givna propagandanormerna, som t.ex. åsikter mellan olika etablerade partier, ifrågasatte och kritiserade media och politiker. Begreppet PK är nu i var ans mun och alla som läser på nätet vet att det finns ett antal ämnen som är tabu i massmedia. Man har även börjat ifrågasätta myndigheter och resultat som tidigare hade kunnat presenterats som rena sanningar och användes i politikernas syften. Informationsmängden idag tillgänglig för vanliga medborgare är enorm, och utvecklingen är en ren kniv i ryggen på den etablerade propagandaapparaten. Allt som media och myndigheter gör kan bli ifrågasatt, debatterat och kritiserat. Vi tycker det är en självklarhet, men man ska då ha i minnet att den ”yttrande och tryckfrihet” som varit och är inskriven i grundlagen har varit rent fiktiv. Kommunikationen mellan gräsrötterna är i stort sett obegränsad, och hela den hierarkiska propagandapyramiden skälver i sina grundvalar.

Så låt oss nu titta på utvecklingen beträffande internet och media de senaste två åren. Har man i åtanke att hela media, och i synnerhet tidningarna är styrda via dekret blir hela historien mycket logisk.

De politiska partierna hade insett faran med all ”subversiv” information och ifrågasättande av den förda politiken. Man hade alltså mobiliserat sina medarbetare att skapa bloggar och vara aktiva på nätet för att på så sätt skapa en form av moteld. Den politiskt korrekta propagandan tjatades i varje blogg och på nätet av politiker och partimedarbetare i massor. Problemen var bara två; för det första kunde medborgarna lika gärna läsa de olika partiernas partiprogram på nätet som att få samma information i hundratals bloggar som gav samma budskap med lite olika variationer. Alltså fanns det ingen anledning att råläsa vad varje politiker skrev utan det var bättre att följa någon riskdagspolitiker eller läsa partiprogrammen. Medborgarna lärde sig snabbt hur man sållar information och hittar just den man är ute efter eller diskussioner runt det eller de ämnen man är intresserad av. För det andra är det ju så i bloggar att läsarna kan kommentera och ställa frågor. Den bloggansvarige politikern behöver givetvis inte svara, men när en fråga ställs av ett antal kommentatorer och det blir uppenbart att politikern inte vill eller kan svara är detta minst lika skadligt som inlägget i sig självt.

Jag provade själv att pressa en politiker för drygt ett år sedan på vissa frågor och fick givetvis inga svar. Jag var dock inte ensam och det hela utmynnade i att politikern fann mig och en del andra som oönskade och vi blev bannade. Hans blogg hade alltså baktänt, och för de som läste hans blogg måste ha insett denne politikers blotta. Han fortsatte givetvis att blogga och gör så en idag, och flosklerna och den politiska korrektheten står som spön i backen och den som orkar läsa allt han skriver borde få tapperhetsmedalj.

Nu är det bara så att politikerna skapat en egen klubb för inbördes beundran (KFIB), de läser varandras bloggar och klappar varandra på ryggen, emedan det är betydligt mer tveksamt hur stor genomslagskraften av deras bloggande är hos gemene man. Personligen har jag lärt mig att snabbt sålla bort sådana bloggar. Man vet att de är politiskt korrekta, fulla av honnörsord, visioner och floskler och inget nytt eller någon konkret information finns att hämta.