Nytt drag av tidningarna, lite funderingar, del 5

Men när det gäller media och då i synnerhet tidningarna, öppnade man upp för kommentarer. 

Man stipulerade vissa självklara regler, och hade givetvis rätten att radera de kommentarer som inte höll sig inom reglerna.  Detta fungerade ganska bra till för ca 1.5år sedan. 


Bakgrunden var den att SD började figurera i buskarna, d.v.s. mest på nätet eftersom det var ett direkt tabuämne för tidningarna. Först hade Mona Sahlin sprungit på pumpen i en debatt i TV mot Jimmie Åkesson, och något senare var det samma historia med Maud Olofsson. Mycket pinsamt, och man beslöt givetvis att inte ta några som helst debatter med SD, eller låta deras frågor komma fram. Fredrik Reinfeldt menade att han inte kunde vinna debatter mot SD. Detta eftersom; även om 5% håller med SD och 95% med honom skulle det vara en förlust. Noterbart är alltså att han tar debatter efter opinionssiffror och inte efter politisk övertygelse. Han ställde dock upp i debatter både mot (v) och (mp), där förutsättningarna var likartade. Men den generella inställningen var att man inte skulle ge SD någon form av publicitet om den inte var uppenbart negativ, och tysta alla frågor som SD drev.

Man underskattade därvidlag Internets kraft och påverkansmöjligheter å det grövsta. Man var sannolikt övertygad om att man genom att använda den klassiska propagandaapparaten kunde fortsätta på samma sätt som under tidigare valrörelser utan problem. Man hade alltså selekterat ut de frågor som svenska folket skulle bekymra sig om och debattera inför valet. Vi har alltså tre typer av frågor. För det första; frågor som de etablerade politiska partierna skulle debattera, vanligtvis med varandra, exempelvis miljö, skola, arbetsmarknad, ekonomi och några till. För det andra; frågor som inte skulle debatteras eftersom de var på SD:s bord, exempelvis invandring, integration, problem i miljonprojektsområden och brottslighet knyten till invandrare. Sedan hade vi frågor som ingen ville debattera och ett sådant exempel är försvaret. Gällande detta nämndes inte ett pip under hela valrörelsen. Detta fann undertecknad en aning märkligt eftersom Sveriges försvar decimerats till ett rent skämt, och man hade dessutom tagit beslutet att gå ifrån en värnpliktsarmé till soldater med fast anställning.

Den nu kom Vellingeincidenten. För att göra en lång historia kort var det så att staten ansvarar och bestämmer för vilka som är flyktingar och ska tas emot i detta land. Samtidigt finns det en kommunallag som innebär att kommunerna bestämmer över sina egna områden. Det visade sig alltså att regeringen fattat beslut som ledde till en helt sanslös ström av lycksökare från i synnerhet Somalia, Afghanistan och Irak. De var, och är alltså inga flyktingar, utan några som någon betalat runt 100.000kr för att få smugglade till Sverige. Man vädjade då till kommunerna runt om i landet att ta hand om dessa men uppslutningen var sval trots det helt sanslösa ekonomiska incitamentet man genom Migrationsverket skulle betala till kommunerna. Vi pratar om 1.2 miljoner per person och år, för den som vill jämföra med sin egen lön.

Trots detta vägrade Vellinge ta emot dessa personer, och Malmö kommun gick då bakom ryggen på Vellinge och hyrde ett större hus i Vellinge. När det senare uppdagades att det var Malmö kommun som ämnade placera sina lycksökare i Vellinge, tvärvägrade kommunen. Egentligen inte märkligt alls eftersom kommunen genomskådat vad som egentligen var på väg att ske. Men problemet kvarstod, och man var tvingad att statuera exempel. Alltså kontaktade migrationsminister Billström, Reinfeldt, som givetvis inte ville bli inblandad i frågan, utan delegerade hela problemet till sin partisekreterare Schlingmann. Nu kontaktade Schlingmann och Billström Vellinge kommuns styrande, och hotade dem med att ändra lagen om Vellinge inte ställde upp och accepterade att ta emot de ekonomiska lycksökarna. På politiskt korrekt svenska var det ”ensamkommande flyktingbarn” vilket är en rent felaktig benämning. Man hotade alltså med att ändra lagstiftningen och kombinerade detta med att låta partipiskan från riksplanet vina. Man bör observera att det är ett grovt övergrepp på kommunallagen, alltså Sveriges grundlag att göra på detta sätt, men Billström i synnerhet var desperat.

Politikerna i Vellinge hade alltså valet att ta emot några stycken, eller med lagen och partipiskan i hand ta emot mångdubbelt fler. Vidare kan man ju ifrågasätta det konstitutionellt korrekta i att hota med lagändringar när Vellinge följde lagen som den var och är skriven.

Med den bakgrunden var det drygt ett halvår kvar till valet, och desperationen steg. Sverigedemokraternas opinionssiffror steg hela tiden, och det var regelrätta kravaller i de gamla miljonprojektsområdena. Alltså samverkade ett antal faktorer som utgjorde ett direkt hot i valet, och dessa samverkade för att sannolikt ge SD en chans att komma in i Riksdagen.


Det var alltså dags att mobilisera propagandaapparaten. Men i detta fall var det inte att påverka medborgarna för något, utan det gällde att med all medel tysta Sverigedemokraterna och de frågor de drev. Den enda tillåtna informationen om SD som skulle få komma ut, var uppenbart negativ sådan, t.ex. kopplingar mellan SD och rasism eller skandaler inom partiet. Detta beslutades kort efter Vellinge och sedan, i början på 2010 gick dekreten ut till media om vad som skulle gälla. Alla tidningar gjorde i princip samma saker och samtidigt, varför det är ganska självklart att deras handlande kontrollerats och styrts. Artiklar om kravaller i berikarområden hölls till ett absolut minimum, och kopplingar mellan kriminalitet och invandrare blev direkt tabu. Skulle det skrivas något om invandringen var det ”success stories” och leende återförenade familjer och dylikt. Pressen satte i mitten av januari igång att radera kommentarer till artiklar. Dessa kommentarer behövde då inte strida mot någon av de stipulerade reglerna eller lagen på något sätt, de raderades ändå. Men genom att ha kommenteringen öppen, gav man bilden av att alla kunde kommentera som de ville. Ett typiskt exempel på skendemokrati. Åtskilliga tusentals kommentarer raderades, och det var givetvis ingen mening att fråga tidningarna vad de höll på med – sådana frågor besvarades givetvis inte. Var ämnet i artikeln direkt länkat till någon eller några frågor som var kunde gynna SD, tillät man inte alls någon kommenteringsfunktion. Artikeln skulle stå oemotsagd.

Nu är det ju ganska tidsödande att granska kommentarer, när det regnar in hundratals och i alla tidningar. Alltså centraliserade man verksamheten till en plats och ett företag, som hade som uppdrag att radera kommentarer som inte var politiskt korrekta.

Tidningarna ansåg sig givetvis ha denna rättighet, och kunde givetvis åberopa att de har det publicistiska ansvaret för allt som visas på deras sidor på Internet. I demokratins namn tycker man då att kommentarer som varken strider mot lagen, upprätthåller ”god ton”, och inte strider mot någon av de av tidningarna stipulerade kommenteringsreglerna borde få stå kvar. Men så var inte fallet, minsta antydan om flyktingpolitik eller invandring raderades omedelbart.