Den arabiska hösten

Media pratar om den ”arabiska våren”, att medborgarna gör sig fria från totalitära regimer och på så sätt får större frihet. Khadaffi är död, Mubarak borta, och friheten står för dörren för tiotals miljoner människor i Afrika. I Syrien pågår tydligen ett mer eller mindre öppet inbördeskrig om makten. Det generella man kommer med är att all förändring är till det bättre.

Så om man är naiv och lyssnar på svenska media kan det bra bli bättre för medborgarna. Men man ställer sig frågan om allt verkligen är så enkelt. I bakgrunden figurerar nämligen militanta muslimer, och man passar givetvis på att se till att utnyttja situationen och helst komma till makten. Det viktiga är alltså inte att styra ett land demokratiskt eller så att det passar alla som bor i landet, utan att enbart använda sig av det demokratiska majoritetsmandatet till att kunna göra som man vill.

Problemet är alltså att det inte är så i ett land att bara för man har en majoritet bakom sig, ger det en rätt att göra som man vill. Med demokrati följer även ett stort ansvar. Annars hamnar man i vad som kan kallas för majoritetens diktatur, där majoriteten dikterar och bestämmer vad som ska gälla för alla, och man använder sig av sitt demokratiska mandat för att tvinga alla in i samma fåra.

Vi kan just nu se hur detta problem yttrar sig , och man kan ställa sig frågan om det i länder med olika religioner och befolkningsgrupper faktiskt inte är bättre med en envåldshärskare, förutsatt att denne gör sitt bästa för att styra sitt land, än ett demokratiskt parlament som använder sin majoritet för att de facto vanstyra landet.

Jag tänker på Egypten, Mubarak var säkert ingen ängel och kapade åt sig miljarder ur statskassan och gjorde dumheter. Givetvis finns och fanns det även envåldshärskare som missbrukade och missbrukar sin position. Hitler, Mao, Kim Il Sung, Franco, Kim Jong Il, och andra och det intressanta är att analysera deras styrelsesätt.

Med lite funderande hamnar vi i en mycket komplicerad problematik. Det kan, och sannolikt är bättre för länder som har olika religioner, etniska och kulturella skillnader med en envåldshärskare än ett demokratiskt parlament. Det finns alltså inget som säger att demokrati, eller representativ sådan är det optimala styrelseskicket. Bilden är mer komplicerad än så. 

Men åter till Egypten, och här hittar vi något riktigt intressant som bevisar min tes. Man har nämligen en minoritet som heter Kopter, och som under Mubarak och tidigare envåldshärskare tillåtits utöva sin religion i det att det inte skadar någon annan eller påverkar landet generellt. Kopterna har sannolikt inte ställt några som helst krav eller angripit andra religioner eller befolkningsgrupper. De är kanske 5-10 miljoner i Egypten.

Men nu har vi den arabiska våren, och då pratar vi egentligen om fundamentala muslimer som under demokratis fana tar makten och därvidlag använder sig av demokratin som legal anledning att göra som majoriteten vill, bemyndigade genom ombud.

Så majoriteten i Egypten är inte kopter, de är muslimer, och om man nu ställer sig på koranen är det helt enkelt så att muslimerna vill utrota alla som inte är troende. Kopterna är ett av primärmålen. Det står i klartext i koranen.

Så idag befinner svenska media i en rävsax, man måste stillatigande tysta ner att kopter mördas, att deras kyrkor bränns ner och att muslimerna, med majoritetens rätt och bemyndigande, har rätt att göra detta. Ingen kan ju emotsätta sig vad en demokratisk församling gör eller inte gör, eller hur?

Svenska politiker gör bäst i att tysta hela problematiken, i det att man predikar det multikulturella samhällets överlägsenhet, och demokratins förträfflighet.

Så jag ställer mig frågan om det kanske vore mer relevant att benämna hela historien som den arabiska hösten. Mot mörkret när det gäller framåtsträvanden, jämställdhet och frihet. Mot en tid med imamer som har kontroll över politikerna med koranen i handen. Tiden då man använde den muslimska majoritetens bemyndigande, genom militanta representanter för att förtrycka och eventuellt utrota minoriteter. Islamisternas vår kanske, men demokratins och medborgarnas höst.

De svenska politikerna kommer att få det väldig svårt att förklara sitt ställningstagande då den arabiska vintern kommer, med steningar, folkmord, avhuggning av kroppsdelar, och annat som imamerna predikar, helt sanktionerat av de demokratiskt valda. Eller ska man tro att vi är i händerna på Public Service och massmedia, fattar inget och tror på deras sanslösa svammel?