Nytt drag av tidningarna, lite funderingar, del 2

Om vi nu applicerar det gamla feodalsamhället på en mediapyramid, har vi alltså personer som är experter på propaganda, politiker, och försvaret på den högsta nivån, motsvarande kungens plats på toppen.

Därunder har vi redaktionschefer, ansvarig utgivare som ansvarar för att inte publicerar något mot givna instruktioner. Nu är det två fenomen när det gäller framför allt tidningar som är ett finger i ögat på redaktionschefer och ansvariga utgivare och borgar för instruktionsefterlevnad. Det första är ”presstödet”, alltså pengar man delar ut till tidningar. Egentligen utan någon funktion, utom som gratifikation för att man håller sig inom ramarna och instruktionerna från ovan. Detta märkliga stöd, har alltså ingen som helst marknadsekonomiskt berättigande, utan är mera ett ”tack” för att Ni följer instruktionerna. Det andra är att vi pratar om konkurrerande tidningar och media. Alla konkurrerar på samma marknad, vilket betyder att de inte har något intresse av att samarbeta med varandra, tvärtom. Ovanpå detta har vi att tidningar är i viss mån politiskt knutna, och det gäller givetvis samma direktiv från partihögkvarteren som ovan generellt. Dock medger givetvis tidningarnas partifärger en viss frihetsgrad för journalisterna inom vissa gränser, i synnerhet när det gäller att kritisera politiska motståndare.

Journalisterna ges sedan uppdrag och kontrolleras av ansvarig utgivare/redaktionschef. På så satt kan man alltså garantera att inget okontrollerat eller material som går emot direktiven publiceras eller visas. Samtidigt är det givetvis så att anställda journalister har en lojalitet mot sin arbetsgivare, och man biter inte den hand som föder. Frilansjournalister får givetvis inget publicerat som går emot de övergripande direktiven.

Eftersom nu den lille medborgaren får all information kontrollerad och noga selekterad, kan man vara övertygad om att alla media kommer ge likartade bilder med vissa mindre variationer, och man tillämpar givetvis olika propagandatekniker. Man ska även ha klart för sig att propaganda inte är något kortvarigt utan kan bedrivas i tiotals år för att nå önskad påverkan. Det gäller dock för media att inte överdriva så att läsarna avslöjar att de utsetts för propaganda. Konsten är nämligen att medborgarna ska tro att de får korrekt information, kanske med viss partitolkning, men inte propaganda. Ingen vill ha eller betala för propaganda, utan givetvis skapa sig en egen bild baserad på den information som publiceras.

Det är allstå inte alls märkligt att Public Service (PS), anger sig vara det enda media som tillhandahåller opartisk, opolitisk information och fakta, så att medborgarna kan skapa sig egna åsikter.  Det ligger sakens natur, eftersom PS finansieras av licenspengar som man tvingar medborgarna att betala. Det är därför lite tragikomiskt när man tittar på den ”tackfilm” som PS lade ut på nätet, och som har meddelandet att ”Tack så mycket till dig som betalar licensavgift, för att medborgarna verkligen ska kunna skapa sina egna åsikter baserad på den opartiska information som PS tillhandahåller.”.

Just när det gäller Public Service kan man även fråga sig varför politikerna kramar detta företag som en snuttefilt under alla regeringar och omständigheter.

Den sittande borgerliga regeringen har deklarerat att man vill sälja ut alla verksamheter som inte hör hemma i statlig verksamhet, och så har man gjort, d.v.s. privatiserat. Men det råder en rörande enighet om at PS inte ska privatiseras. Varför? Svaret är faktiskt enkelt; man har PS för att bedriva propaganda och påverkan av medborgarna i statens och myndigheternas intressen.

Allt detta är givetvis en ren hypotes. Men låt oss ta några exempel på hur det har fungerat:

Sedan århundraden har en person som kommer från ett annat land varit en ”utlänning.”. Något annat ord för en person från ett annat land fanns inte i svenska språket. Sedan kom arbetskraftsinvandringen på 60-talet, och man kallade givetvis alla som kommit hit för utlänningar. Det var egentligen inget negativt ord i sig, men i och med att medborgarna i många fall ansåg att dessa utgjorde ett hot och var främmande, ofta med sydeuropeiskt utseende, fick ordet en negativ användning som tillmäle. Alltså, när flyktinginvandringen satt fart i början på 70-talet, beslöt man att detta ord skulle tas bort, och ersättas med det rent påhittade ordet ”invandrare”. Man började då använda ”invandrare”, i PS och i media, och efter ett antal år hade man alltså lyckats ersätta ”utlänning” med ”invandrare” i svenska språket. En långsiktig, avsiktlig strategi med avsikten att påverka medborgarna till en annan syn och få acceptans för de som kom, och kommer till detta land.

Orden ”svart” och ”neger” är en liknande historia. Först kom det påhittade ordet ”färgad”, vilket egentligen betyder att någon gått igenom en färgningsprocess för att bli färgad, på samma sätt som ett tyg som först är vitt, men som sedan blir ”färgat” genom att genomgå en färgningsprocess. Barn- och skolböcker som innehöll någon form av anknytning till ”mörkaste Afrika”, med ”Lille svarte Mumbo”, ”Lilla Sambo”, eller liknande samlades in och destruerades.

Så ett tag hette det ”färgade”, men detta ord var så krystat att det aldrig accepterades i folkmun, varför det ersattes av ingenting. Idag menar man att det är en oväsentligt vad personen har för hudfärg, och att idag skriva ”neger” eller ”svart”, ses som ren rasism, att nämna ”färgad” anses även som tveksamt och media undviker detta.

Det finns massor med liknande fall där man alltså avsiktligt hittar på ord om människor, befolkningsgrupper, områden, eller andra saker för att ge dem en bättre klang. Givetvis är det då så att media spelar en mycket viktig roll för att lära medborgarna de nya orden samt upprepa dem till dess de accepteras och börjar användas. Vi pratar alltså om propagandaprocesser som sträcker sig över årtionden.