Inte polisens fel

Man kan i dagens DN läsa att polisen klarar upp sådär 1% av villa/bostadsinbrotten. Jag är inte förvånad. Sannolikt finns det även ett stort mörkertal, eftersom alla vet att det inte är mödan värt att rapportera till polisen. Den enda anledningen är om man kan visa att det stulna och skadorna överstiger hemförsäkringens självrisk, annars finns det ingen som helst anledning att ens göra en polisanmälan.

Mot den bakgrunden kan man alltså förutsätta att det även finns ett stort mörkertal när det gäller denna typ av brottslighet.

Men varför är det så här? Jag minns en gammal devis polien hade för minst 20 år sedan; ”Polisen – samhällets skyddsombud”. Kanske var det sant då, men är det inte idag. Förutom det rent strukturella problemet med ”papperspoliser”, d.v.s. att man ägnar sig åt att mata databaser och annat med uppgifter och siffror, vilket säkert tar en stor del arbetstid för poliser, anser jag att polisens prioriteringar är felaktiga.  Rent principiellt kan man dela in brott i tre kategorier:

1.    Avsiktliga brott där någon eller någon har skadats.

2.    Oavsiktliga brott där någon eller någon har skadats samt planering av brott i kategori ett.

3.    Brott där ingen eller inget har skadats.

I första kategorin hamnar alltså, inbrott, våldtäkter, stölder, mord, mordbränder, och annat som är avsiktliga gärningar.

I andra kategorin hamnar de flesta formerna av ren oaktsamhet och klantigheter, som lett till skador, men även förberedelser till brott i avsikt att skada eller stjäla.

Den tredje kategorin baseras på brott där något kanske kunde ha inträffat som skada någon eller något, men så har bevisligen inte skett. I denna kategori hamnar i stort sett alla trafikförseelser, där man stoppar medborgarna och bötfäller dem för hastighets-överträdelser, fylleri, brott mot trafikreglerna o.s.v.

Har en olycka hänt åker klassningen upp till kategori två.

Straffen för brott i de olika kategorierna ska givetvis stå i proportion till den skada som personen/personerna ställt till med.

Men när man nu tittar på polisens verksamhet verkar den vara precis i omvänd ordning mot min lista ovan. Man lägger massor med krut på att övervaka medborgarna, blåskontroller, hastighetskameror, m.m. trots att inget bevisligen hänt. Ingen eller inget har egentligen kommit till skada. Kunde kanske ha gjort, men gjorde det bevisligen inte.

Problemet och anledningen till polisens mycket märkliga prioriteringar är rent ekonomisk. Det handlar om att spara pengar för staten/landsting och kommunerna och mindre att beakta sunt bondförnuft när det gäller allvarligheten i olika brott och driva verksamheten därefter.

Prioriteringen när det gäller trafikbrott är den att om en olycka händer med personskador, kommer det innebära inkomstbortfall för stat/kommuner och landsting. Är det vidare en olycka som medför invaliditet, blir kostnaderna för stat, landsting och kommuner enorma, och därför har man prioriterat just förebyggande trafiklagstiftning, och har hårda straff när det gäller s.k. trafikbrott före bostadsinbrott och annat som inte kostar ”samhället” ett dyft. Kostnader för den sistnämnda brottskategorin får antingen privatpersonen ta eller dennes försäkringsbolag.

Polisen hamnar alltså i en förtroendekris i medborgarnas ögon, eftersom de inser att de inte har något stöd av polisen, emedan man blir bötfälld och kontrollerad för minsta trafikförseelse. Polisen i sin tur är givetvis beordrad att göra just denna prioritering av politikerna, och hamnar i en konstig situation mellan verkligheten och order ovanifrån, men allmänhetens tilltro till deras verksamhet i riskzonen.

Hur många gånger tror ni polisen får höra ”Har du inget bättre för dig – stick och fånga några riktiga bovar, i stället för att bötfälla vanligt folk för småsaker.”

Så man tycker faktiskt synd om den enskilde polisen som försöker göra sitt jobb, givetvis beordrad att stå vid vägkanten, kolla bilbältesanvändning, mönsterdjup, hastigheter och annat. Denne polis får ta skiten, emedan det är politikernas order som orsakat problemet.

Och med de order man har, är det inte alls konstigt att Sverige blivit ett Klondike för turnerande stöldligor som gör bostadsinbrott. Risken att åka fast är minimal, och även om man åker fast är straffen löjligt låga. Fängelserna är ju som bekant överfulla redan, och alltså dömer man till mycket låga straff och släpper ut brottslingarna efter att ha avtjänat 2/3 av strafftiden.

På denna länk kan man se att antalet bostadsinbrott ökat från 15.000/år , 2006, till 22.200, 2011. En ökning på ca 50% på sex år. Tack svenska politiker!