Mammutens dödskamp

Men om nu Public Service är så bra, är ju de som lyssnar och tittar på deras programutbud villiga att betala för det, eller hur? (Länk DN). Det är mycket enkla och fundamentala principer som gäller hela utbudet från alla företag och de som erbjuder oss något. Det man vill ha ska man betala för, och få produkten. Vill man inte ha produkten köper man den inte och betalar inte för den och får den inte. Förbaskat enkelt.

Som det fungerar nu tvingar man alltså alla med ”kanalväljare” att betala för något man inte har en aning om de vill ha. Av gammal hävd. Det fungerade kanske på 50-80 talen när det inte fanns något annat att tillgå, men idag finns satelliter och internet och konceptet är stendött.

Man hävdar att man är opolitisk, tillhandahåller information, fakta och utbildning. Precis. Det är fundamenten till hur man bedriver propaganda och kan påverka medborgarna. Regel 1; är att just invagga medborgarna i att de själva får fatta besluten och bilda sig en egen uppfattning. Vem vill betala för propaganda, eller ens lyssna på det?

Nu är det så enkelt att det finns ingen opolitisk information eller ens fakta. Men tror du att du får just det, baserar du dina åsikter på det du tror är fakta.

Ovanpå det har vi givetvis de klassiska propagandametoderna. Public Service behärskar dem till fulländning.

Men man har ett antal propagandatekniker som är ganska intressanta. Det första kan vi kalla för fokusförflyttning. Ägnar man stora delar av sitt utbud åt kultur och sport ska du fråga dig hur relevant detta är egentligen är. Tidningar och media har stora sektioner för detta men hur påverkar det samhället, och vilket nyhetsvärde har det? Att Fjuppelbåla har fått en ny tränare till bandysäsongen som en nyhet i augusti, eller att konstnären Edmund Langballe har en vernissage i Krogeby. Läser du för att fördriva tiden, eller av gammal vana, eller vad är det? Det är flyttning av fokus, du tror att det du läser är viktigt bara för att det står i tidningen eller för att Public Service tar upp det.

Den andra taktiken är uppgivenheten och nysvenskan. Du vet; ”nu finns det minst 500.000 muslimer i landet, så enkelt är det och inget du kan göra åt det.” Detta är en klassisk fras som legaliserar att man är ”rökt” och ska både acceptera i synnerhet muslimer och deras religion. Uppgivenhetens acceptans helt enkelt.

Vidare har vi nysvenskan. Ni vet ju att allt positivt kommer från andra länder, och kulturer. Pizza, spaghetti, kåldolmar, och en del andra saker. Alltså är all invandring positiv, och kallas för berikning, nybyggare, möjligheter, positiva influenser, och givetvis är alla flyktingar som kommer till detta land. I de fall det är något negativt kallas det integrationsproblem, där man kan ”bli bättre”, och man måste allokera med socioekonomiska stödåtgärder (nysvenska), eller hitta på projekt som ”Järvalyftet”.

Den tredje taktiken man kör är rastertekniken. Det är en klassiker, och har en länkning till ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, (googla) som aldrig existerat. Man undanhåller information, som motbevisar det man vill framhäva, emedan man framhäver information på det man vill påvisa. Lyssnaren/tittaren skapar sig baserat på detta givetvis en åsikt om vilka som är dumma respektive snälla.

Här kommer ett typexempel: Om palestinierna skjuter 100 missiler mot civilbefolkningen i Israel, och israeliska barn dör, nämns inte ett ljud i Public Service. Men om en palestinsk pojke som kastat sten mot israelisk militär blir skjuten, skulle det bli stora rubriker. Man selekterar informationen, och det som inte passar publicerar man inte. Gärna med bilder på den döende pojken, och texten ”Döende i sin kamp för sitt folk”.

Min slutstats är enkel. Public Service är förlegat och ägnar sig åt ren propaganda. De dumgökar som vill betala för Public Service må göra det och njuta av deras propaganda, information, fakta, utbildningar, eller vad de vill kalla det. Men låt mig slippa. Man betalar för det man vill ha, och alltså är det inget alternativ att betala för PS via skattsedeln, det är konstgjord andning på en döende förlegad mammut.