Inte mitt land längre

Det är faen vad mycket brott det är i detta land. När jag växte upp fanns det kanske några yrkeskriminella, som polisen vanligtvis hade pejling på när de inte skakade galler. Bomber fanns inte, skottlossningar och våldtäkter var sällsynta.

Det var då det, i det lilla lyckliga landet Sverige. Nu kan man knappt öppna en tidning utan att få läsa om anlagda bränder, bomber, våldtäkter och skottlossningar. Vart tog landet jag levde i vägen? Begreppet gruppvåldtäkt är helt nytt för mig och jag kan inte fatta hur det skapats. Kanske kan det finnas en knäppgök som begår en våldtäkt, men flera knäppgökar samtidigt. 

Så osannolikt i min bok att ordet inte kan finnas. Varför blåser man av bomber, varför är det skottlossningar titt som tätt och bilar och hus brinner som aldrig förr?

Varför ska man tillåta ylande från minareter, snart över hela landet? Är en muslim mindre troende för att denne inte får höra ylanden från en minaret? Vart tog det västerländska samhället vägen med jämställdhet mellan kvinnor och män? Det liksom bara försvann med islam, där kvinnorna ska lyda sina män och i extremfallet tvingas gå bland folk på stan som vandrande sopsäckar. De senaste årtiondena har man propagerat för acceptans för sexuella minoriteter. Det snackar man helt plötsligt tyst om, emedan man ska acceptera islam som är högläsning ur en 1400 gammal skrift från arabvärlden. Den som tror att den ska gälla i Sverige 2013 är en ren idiot.

Men mitt land bara försvann. Landet jag gjorde lumpen för, landet jag ville leva i. Detta är inte mitt land längre. Jag känner ingen samhörighet med Sverige längre. Det känns hårt, men mitt land är inte något flummigt multikulturellt paradis. Jag vill ha ”trygghet och tradition”, i världens äldsta land. Jag skäms inte för ”midsommar och sådana töntiga saker”, ej heller anser jag oss ursvenskar vara barbarer.

Nu har politikerna förstört mitt land och det finns ingen framtid. Våra barn och högutbildade flyr utomlands och ersätts av lågutbildade invandrare från arabländer. Inget ont om personerna i fråga per se, det är klart att alla vill ha en högre levnadsstandard. Men mitt land har slaktats på multikulturalismens altare. Den dag jag kan resa härifrån hoppas jag kommer.