En framtidsvision

Sverige 2015. Det råder ett parlamentariskt stillestånd. SD fick i valet 15.2% av väljarnas röster 2014. Varken Alliansen eller de rödgröna kan bilda regering efter omvalet i november. SD är helt enkelt för stora för att den förda politiken ska kunna fortsätta. Man tvingas bilda en ohelig förening mellan socialdemokrater, miljöpartister och de två återstående allianspartierna moderaterna och folkpartiet, för att få en majoritetsregering.

Kristdemokraterna fick 3.5% och åkte ur riksdagen 2014, och vid omvalet ett halvår senare åkte även centerpartiet ut och klarade inte 4%. Ministerposterna fördelas jämt mellan partierna de fyra partierna baserat på röstfördelning och det stora hotet är fortfarande SD. Problemen fortsätter, kostnaderna är enorma och svenska skatter går till mycket stor del till att försörja invandrare som nu vet exakt hur man ska utnyttja det sociala skyddsnätet som ursprungligen byggdes upp för svenskar, men som nu är en ren inkomstkälla för invandrare.

Kanske kan man hålla ställningarna till 2018, men det är tveksamt eftersom inte ens pressen kan längre dölja alla problem som orsakats av den ohämmade invandringen. Den svenska mentaliteten är att man drar sitt strå till stacken och är en del av samhället. Det gäller inte de som kommit till Sverige och vill leva i ”utanförskap”, men samtidigt klarar sig monetärt på de naiva svenskarnas sociala skyddsnät.

Förvirringen är total och inte ens pressen törs längre försvara eller kan dölja den uppkomna situationen, utan har börjat hänga ut politikerna och deras naivitet, oavsett partifärg.

Vi skriver 2016 och först ut kommer Tensta/Rinkeby med att proklamera sig som eget fristående område från Sverige, med egna lagar och regler som ska gälla i området. Den organiserade brottsligheten har tagit över och medborgarna betalar ”beskyddaravgifter” till denna och eftersom polisen inte ens törs sätta sin fot i området utan milärt stöd, är det en fullt logisk följd. Dessutom finns det inget militärt stöd att uppbringa, man har fortsatt nedmonteringen av det militära försvaret, och förutom ett antal officerare på staberna och ett symboliskt antal soldater, varav i stort sett alla är förlagda på internationella åtaganden, finns knappt en stridande soldat i landet. Man skulle dessutom inte våga gå in i stadsmiljö, det är de få soldaterna inte tränade för.

Regeringen tvingas alltså acceptera små självstyrande områden från landet. ”Försöksområden med nystartzoner” heter det på nysvenska, för att medborgarna kanske ska tro att det är något positivt. Ullenhag talar om att det egentligen är en nyskapande idé som Sverige kommer att tjäna stora fördelar på i framtiden. Reinfeldt lämnar över stafettpinnen till Kent Persson som till fullo kan svamla och snacka sig ut frågeställningar.

Det kokar i kommunerna. De kommuner som för några år sedan ”ställde upp” och tog emot flyktingar har tvingats höja kommunalskatten till runt 40kr. Medborgarna är fly förbannade, men eftersom kommunerna enligt lagen måste betala ut socialbidrag, finns ingen utväg. Det går helt enkelt inte att skära mer på befintliga verksamheter, och utgifterna bara stiger. Det blir splittringar mellan kommunalpolitikerna som vill ha ersättningar för att de tagit ”sitt ansvar”, och man menar att rikspolitikerna nu är vållande till den uppkomna situationen.

2018. Det är val igen och det totala misslyckandet kan ingen längre förneka, inte ens pressen, utom givetvis miljöpartiet och vänsterpartisterna, som svamlar om solidaritet och hur synd et är om alla som kommer till detta land. Men gräsrötterna har fått nog, och fingrar eftertänksamt på SD:s valsedel i valbåset, även bland (v) och (mp):s kärnväljare.