fredag 27 maj 2011

Konsensus...

Det finns ett ord jag föraktar och tycker gräsligt illa om; konsensus. Det ska tydligen betyda att alla är helt överens om något och det råder ett flummigt tillstånd av acceptans för vad som ska ske eller det som man kommit överens om. Råder det konsensus kan det inte vara fel, och svensk nirvana är nådd, och alla ler lyckligt över det fantastiska tillståndet.
För att komma till detta fantastiska tillstånd av eufori och gemensam lycka, krävs i detta land en mycket viktig sak man inte kan vara utan, och det är möten. Även om alla inser vad som måste göras, även om svaren är självklara, även om kunderna kräver produkter, även om man ligger över budget, även om man inte har tid, även om man vet att det bara kommer att snackas skit är ett möte det självklara svaret på alla problem och för att det ska bli konsensus. Jag har arbetat i många år och antalet helt värdelösa möten jag varit med på är i det närmaste lika många. Antingen kallar man ihop ett möte själv, vilket är bra för karriären, eller åxå springer man på andras möten, eller bara deltar för att bevaka sina intressen eller helt enkelt för att det är dags för ett möte för att berätta för andra vad man gjort, ska göra eller få tiden att gå.
Jag har även arbetat i andra kulturer, och svensk företagskultur leder med hästlängder när det gäller mötesflummeri. God två är dock fransmännen, men de träffas mest för att ventilera sina åsikter, vilket de tycker är viktigt, emedan svenskar har möten bara för mötens skull. Ett möte är aldrig fel i Sverige.
Om du jobbar på ett större företag, och är lite klurig, är det enkelt att inte ens behöva arbeta eller göra ett produktivt handtag under hela arbetstiden. Det är bara att, boka möten, planera möten, snacka skit på möten, skriva ut protokoll från möten,  visa värdelösa bilder (XL-ark rekommenderas) på möten, och rapporterar på möten om vad som händer på andra möten, så kommer du i svensk konsensushimmel.

Ett undantag från möten, men som hålls under samma flagga är säljmöten. Med fördel hålls dessa på en exotisk ort där säljkåren sammanstrålar och njuter av livet. Rena mutmöten om man får kalla dem så där allt är gratis och alkoholhaltiga drycker och underhållning flödar. Signifikant för dessa möten är två saker, dels ett påhittat tema med visionsflummeri, och även sexuella kontakter. På ett företag jag jobbade vill jag minnas att ca 25% av alla bokade rum inte användes, eftersom deltagarna spenderade nätterna hos någon kollega.  Man kan alltså säga att det var runt 50% av mötesdeltagarna som kamperade ihop. Värst av allt är säljmöten i USA, och dessa ter sig annorlunda än Europeiska dito. Det är nämligen kutym att ha olika prisutdelningar i all oändlighet. För er som inte varit med på sådana kan jag berätta att det finns anledningar att plocka upp i stort sett all på scenen och utdela någon form av pris, och det sker under applåder busvisslinga och jubel tills man mår illa. Jag tror jag en gång stod ut ca 30 minuter, vilket var en prestation, innan jag ”gick på toaletten” för att diskret avvika för gott. Kuligt nog träffade jag ett antal andra Europeer som även avvikt och vi sammanstrålade i baren. Diskussionsämnet kan ni ju gissa... 

Men man frågar sig, och tillbaka till Sverige varför det ska vara sådan möteshysteri och konsensus. Man har i alla organisationer en rent hierarkisk struktur och det betyder att man har regler, man har chefer som bestämmer, och man ska jobba efter dessa. Är det månne så att det är en legal anledning att bara träffas och verka viktig? Eller vad är det egentligen som påkallar alla dessa totalt värdelösa möten utan att någon sätter stopp? Utbildningar är en sak, om man dikterar vad som gäller, eller ger förhållningsorder eller ren information till fler medarbetare. Men det handlar inte om det, det handlar om vad jag kallar KFIB, vilket betyder klubben för inbördes beundran. Det är personer som inte insett att ett företags viktigaste uppgifter är att producera, och att utveckla befintliga eller nya produkter, utan tror att det handlar om att vara ense, förmedla information, berätta hur duktig man är, träffa andra eller faen vet vad. Svensk konsensus helt enkelt – ett av mina direkta hatobjekt.

Inga kommentarer: