Jag lyssnade kanske en timme på publicistklubbens debatt om parajournalistik. Man blir lite mörkrädd när man hör dessa personer berätta om sina egna erfarenheter av Twitter, FB, och annat. Allt från töntiga kommentarer om fotbollsfånar till rapporter från Egypten. Ingen vågade ens komma i närheten av problemställningen, utan man bara svamlade, i en svada som man kanske kan anse imponerande. Själv tycker jag det är direkt skrämmande att svenska journalister är så verklighetsfrånvända. Vi har alltså ett mycket stort samhällsproblem, och man totaldök på all typ av problematik runt detta. Vi har kravaller, ökad brottslighet, enorma kostnader, kriminella gäng, gängvåldtäkter o.s.v. och hela detta problem nämndes inte ens. Det enda någon svarade var en fråga från ”Uri”, på var angående skillnaden mellan journalistik i Danmark och Norge, respektive Sverige. Det rent idiotiska svaret var ”Läs Lena Sundströms bok.”
Annars var hela diskussionen ett rent dravel. Man frågar sig om det är dessa personer som rapporterar objektiva fakta, nyheter, och inte lever under en piska från ovan. Berörelseångesten med PI stod som outtalade spön i backen. Det enkla faktum att PI rapporterar det de inte törs eller vill, var rent uppenbar.
Så jag vidhåller, hela journalistkåren är sannolikt hårt kontrollerade från redaktionerna som i sin tur får sina order från ovan i form av dekret. Därav svamlet. Därav tystanden. Därav de undvikande svaren. Alla vet säkert vad det är som gäller men ingen törs ta bladet från munnen och berätta sanningen i detta tryck- och yttrandefrihetens förlovade land. Därför behövs just PI.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar