Parajournalisterna anfaller!

Kvällens debattämne på publicistklubben: ”Parajournalisterna anfaller” förtydligar man på följande sätt:

”De är journalistikens motsvarighet till krigets paramilitärer; använder samma sorts vapen, men bryr sig inte om reglementet. Eller? Den etablerade journalistiken har fått konkurrens från både ideologiska publiceringsprojekt som ”Politiskt inkorrekt” och fansajter som ”Himmelriket”. Det ser ut som journalistik. Men är det inte. Eller?”

Nu är det så att PI på något år kommit upp i hundratusentals läsare. När jag i skrivandes stund kollade på deras sida var det 700 inne. Internet och den frihet och informationsutbytet det innebär är en kniv i ryggen på gamla media som envist håller fast vid sin ensidiga propaganda. Man har under minst ett år stoppat huvudet i sanden som en struts och låtsats som att PI inte finns.

Samtidigt har man strypt all information som inte varit just politiskt korrekt, detta genom att radera kommentarer, ta bort blogglänkningar, samt i de fall man varit på gränsen till ett kontroversiellt ämne, varken tillåtit kommentarer eller länkningar. Allt detta i landet vars demokrati vilar på just rätten till honnörsorden tryck- och yttrandefrihet.

Så nu anfaller parajournalisterna. Det är ett nytt begrepp, och jag frågar mig vad som är skillnaden mellan en journalist och en parajournalist? Läser man texten skulle det alltså vara så att en parajournalist inte bryr sig om reglementet, till skillnad från en journalist.

Detta är lite intressant, och antyder att det finns någon form av överordnat reglemente som journalisterna måste hålla sig till. Detta är inte alls förvånande, men kommer att förnekas av alla. Jag har skrivit om hur detta reglemente ser ut tidigare, baserat på vad pressen skriver, och det blir mycket tydligt om man har klart för sig att man hela tiden är utsatt för propaganda och ett regelverk som journalisterna måste hålla sig till. Som alla vet förnekade man och försökte snacka bort Lilla Saltsjöbadsavtalet, men man kan lugnt och efter att studerat tidningarna konstatera att det uppenbarligen existerade.

Att tro att media inte är styrda ovanifrån, och av ett regelverk eller reglemente är alltså rent naivt, det ska man vara medveten om. En parajournalist är alltså en person som skriver det läsarna vi läsa om men inte bör. Någon form av skällsord på nysvenska alltså.

Kanske är jag själv en sådan, som på min blogg slänger ut mig åsikter och spekulationer.

Men det är alltså riktiga journalister som skriver om viktiga saker, som berättar vilka som sprattlade in mål i fotboll, eller åsikter om vilka hästar som ska kuta runt på en bana på Solvalla. Eller varför inte skvallerpressens veritabla skitsnack och spekulationer om diverse kändisar?

En av vår tids största artister, Povel Ramel, kommenterade sin pianists (Leif Asp), vision om att få spela ”seriös musik”, med kommentaren att all musik som skrivits seriöst om är just seriös. Det är inte ett epitet man kan hänga på bara en musikstil eller vissa kompositörer. Efter ca 50 års musikskrivande, och som artist, borde han faktiskt veta vad han pratar om. På samma sätt förhåller det sig givetvis med texter som publiceras, allt som skrivs och är seriöst är åxå journalistik, eller kanske författarskap. Det är inte journalistklubben som beslutar vad som är bra, dålig eller parajournalistik.

Jag hade gärna varit med på publicistklubbens möte bara för att höra hur snacket går, men som parajournalist blir man ju inte inbjuden. Publicistklubben verkar dock enbart vara vad man kallar för KFIB, d.v.s. klubben för inbördes beundran. Kanske, eftersom de inte fattar att det är deras ansvar att just inte hålla sig till regelverket, skulle man kanske kalla dem för ”klubben för inbördes förundran”. Misstänker dock att det kommer vara några timmars talande och skitskåpning på PI i ren desperation.