Bostadsinbrott - nä, det finns inte

För länge sedan hade polisen en kampanj för sin verksamhet som hette ”Polisen - samhällets skyddsombud”, idag ser verkligheten annorlunda ut.

Som jag ser hela problematiken finns det tre nivåer på brott. Den första är när ingenting egentligen hänt, men baserat på att det kunde ha gjort det och ajabaja bestraffar man medborgarna. Typexempel på detta är trafiklagstiftningen där man bestraffar medborgare hårt trots att inget egentligen hänt. Om man plockar en fortkörare för några ynka km/h hastighetsöverträdelse, eller en som tagit någon pilsner för mycket bestraffas dessa hårt, detta alltså trots att inget egentligen hänt. Ingen har kommit tillskada, inget har skadats. Javisst det kunde ha hänt, men bevisligen gjorde det inte det. Hårda straff och dryga böter gäller i denna kategori och vanligtvis drabbas vanliga Svensson, andra Svensson till varnagel.

Nästa nivå är det som förbereder och planerar brott. Alltså personer som skaffar sig vapen, sprängämnen och avser använda för brottslig verksamhet.

Denna nivå är alltså viktig att slå hårt mot av precis samma anledning som den första, för att förhindra att någon skadas i form av terrordåd, bombdåd, gängkrig, uppgörelser eller att för att förhindra stölder. Skillnaden är dock att gärningsmännen har en avsikt, och planerar brottslig verksamhet. Alltså bör brottslingar i denna nivå straffas hårdare än de i föregående.

Sedan har vi den nivå där brott har skett, och någon eller något har skadats, stölder har inträffat eller liknande. Detta är den högsta nivån och det är polisens skyldighet att göra vad man kan för att finna och straffa brottslingar i denna nivå. I synnerhet notoriska brottslingar i denna nivå ska straffas hårt, och det ska inte vara som idag; mängdrabatt på straff vid upprepade brott eller återfall. I denna kategori har vi alltså inbrott, bombdåd, våldtäkter, stölder och annat där de facto någon eller något har skadats.

Men nu är det så att polisen har order om helt andra prioriteringar, och detta baseras på rent ekonomiska grunder. Stölder och inbrott drabbar inte samhället, utan företag, privatpersoner eller deras försäkringsbolag, och alltså har polisen order att strunta i dessa. Polisens prioriteringar är alltså satta baserade på hur stor ekonomisk skada ett brott orsakar samhället, inte hur allvarligt brottet är. Nu finns det givetvis en massa brott som är så allvarliga att man allokerar resurser för att lösa dem men även det verkar börja knaka i fogarna. Jag läste t.ex. i Sydsvenskan för några månader sedan att en stor del av skottlossningar och mord som skedde i Malmö, var kopplade till gängkrig och dylikt och därför hade de sin "förklaring". Alltså kunde man till och med allokera relativt lite resurser eftersom man tydligen får räkna med lite svinn i människoliv när man har att göra med kriminella gäng och deras uppgörelser.

Detta är ju kopplat lite till PK-pressen, vilket innebär att all brottslighet som är kopplad till invandringen ska tystas ner, och därför bör ej heller polisen leta för mycket i dessa fall. Mord och bombdåd som har sin ”naturliga” förklaring i uppgörelser, eller kriminell verksamhet kan man alltså tysta ner och inte utreda alltför mycket.

Om vi med denna logik tittar på bostadsinbrott eller bilstölder är givetvis dessa längst ner på polisens prioriteringslista. Kostnaderna drabbar privatpersoner eller deras försäkringsbolag – bara att strunta i för polisen. Vidare finns säkert ett mycket stort mörkertal när det gäller stölder och inbrott. Dels för att alla vet att det inte är mödan värt att rapportera brottet om värdet av skadan ej går upp till självrisken. Samt för att även om man vet vem som gjort brottet och man får fällande dom, är sannolikheten att få tillbaka det stulna i stort sett noll, och vidare kan det bli reprisalier från den dömde. Alltså finns ofta ingen anledning att ens rapportera inbrott och stölder.

Men då inställer sig frågan varför polisen ägnar så mycket resurser på nivå ett, d.v.s. trafikövervakning och att sätta dit Svensson för ”brott” där ingen eller inget skadats. Svaret är rent ekonomiskt, och handlar om kostnader för samhället. Om en person dör eller skadas i trafiken kostar det stora summor i form av arbetsbortfall och sjukvård. I värsta fall, och om en person blir invalidiserad kostar detta under massor med år enorma belopp för just samhället, och det måsta man på alla sätt undvika. Dödsfall är illa, men invalidiseringar en ekonomisk katastrof. Vidare får man ju in en massa pengar i form av böter, och den anklagade har små möjligheter att komma undan. Fällande dom utan snack och långa utredningar, enkelt. Samt givetvis massor med brottslingar i statistiken och polisen kan visa hur duktiga de är.

Så det är föga förvånande när man i dagens SvD kan läsa att polisen har order att inte ens lyfta ett finger för bostadsinbrott, och man förljuger siffror. Samma historia i DN, fast med uppmaningen att bara lösa enkla brott. Detsamma gäller säkert för bilinbrott och bilstölder – de kostar inte samhället ett öre, och är bara att strunta i för polisen. Men det vore ju kul, trots det mörkertal och lögner jag nämnde ovan, att få reda på hur många procent av bostadsinbrotten och bilstölderna man klarat upp. Ty detta är ju statistikens förlovade land, så presentera gärna hur statistiken ser ut.

Men man undrar hur många gånger den enskilde stackars polismannen fått höra vid vägkanten: ”Har du inget viktigare att göra? – Stick och jaga några riktiga brottslingar.”. Faktiskt en alldeles riktig kommentar med den lille polisen är i händerna på politiker och befäl och utkommenderad att bara göra sitt jobb. Det kan inte vara kul.

Så ”polisen – samhällets skyddsombud”? Knappast. Medborgarna är sekundära, och det handlar om att spara pengar för samhället, och eftersom enligt socialister och kommunister medborgarna är till för samhället, gäller det att spara pengar för stat/kommuner/landsting. Det är vad polisen ägnar sig åt.