Helt plötsligt blev livet enklare. Jag har använt datorer i massor med år, i alla fall sedan 70-talet. Jag vill minnas jag började med en dator som inte kunde spara något, utan man hade sitt program på en hålremsa. Man hade givetvis ingen skärm, utan en hiskelig manick som hette Teletype vill jag minnas, och bara skrev ut allt på papper. Ljudet från den var ungefär som en breakdansare i riddarrustning. Sedan dess har det varit blandat, och ett tag jobbade jag med Macintosh, när de kom med 3.5” disketter men utan hårddisk, och en skärm utan färg på 9”.
Sedan blev det Windows 1.0, i vilket man kopierade tankegångarna och principerna i Mac, och alla skulle köra PC med Windows. Ordmisshandlingsprogrammet hette DisplayWrite och var riktigt sunkigt. Kalkylprogrammen hade inte gjort sitt inträde, och för större applikationer var det IBM 3090 med stendumma terminaler som gällde. Någon gång fanns det även ett operativ från IBM som hette OS2, som skulle ersätta DOS, som inte hade multitasking, och en del andra begränsningar. Det var ganska likt Mac, rent användarmässigt, figurerade ett tag på 90-talet men blev aldrig någon riktig ”hit”. Det var i alla fall grymt stort, och IBM gillade buggfixar, som brukade komma på runt 15 disketter.
Så på den vägen var det, med Windows hela vägen från 1.0 till Vista. Alltid en massa antivirusskit, trassel med smörja i registren, temp-filer, krockar i maskinerna och elektroniskt slagsmål mellan BIOS och Windows om vem som skulle bestämma. Interrupt-konflikter fick man räkna med. Sedan är det ju ingen glädje att bara komma till ett operativ, utan man arbetar ju med applikationer. Det är i själva programmen man gör något konstruktivt, hur det fungerar i bakgrunden är helt ointressant. Hårdvara, BIOS, och Windows är bara hjälpmedel för att köra programmen där man gör något.
Generellt för Windowsmaskiner är, och har varit att de är som korthus. Ju mer man stoppar in i den i form av programvara, ju större är risken för att det ska rasa. Man kan inte förutsäga när eller hur mycket, eller vad raset kommer att ställa till med, precis som att bygga korthus. Ju högre och ju fler kort ju större är risken för ras, men man vet inte var, när, hur, och hur mycket.
Programmet Word är en liten egen historia som jag kört i kanske 20år drygt. Till en början ett ganska bra program med begränsningar. Sedan har det växt både i funktionalitet och antal buggar. Jag brukade liksom inte skriva små brev utan dokument på hundratals sidor, så man lärde sig vilka buggar som fanns. Att uppdatera hela dokumentet utan att spara först var en ren dödssynd. För några år sedan blev et så många menyer och val i Word att ingen klarade av det, i synnerhet i den svenska översättningen. Alltså har man i den senaste versionen bara en stor skog med olika templat att välja på, och för att göra det enkelt. Så nu är det ännu mer grötigt, en sanslös blandning av templat, funktionalitet och menyer. En del klassiska buggar finns kvar men man har lärt sig en del s.k. ”workarounds”, för att slippa dem.
Men för att komma till pudels kärna. På Windowsmaskiner med Microsoft mjukvara borde man klistra en stor lapp med texten ”Risk för ras.”. Som sagt, ju mer man stoppar i dem, ju större är risken att något rasar eller kolliderar, och det är till att vara datatomte för att fixa det. Visst, man kan ju tvinga ner applikationen, men…ska det behöva vara så?
Frälsningen heter Mac. Det gäller att inse att man inte ska behöva vara datortomte för att kunna göra ett jobb, tvingas trakassera en IT-avdelning (som pratar knackig svenska och finns i Rumänien), med frågor, eller ringa någon ”support desk” som inte tillstår problem de vet finns. Att ringa Microsoft och säga att man hittat en bugg, är som att skrika ”I love USA” mitt Teheran. Ordet ”bugg” har de aldrig hört talas om.
Mac bara fungerar, och operativet är elegant och fungerar. Det tar två-tre dagar sedan funkar allt bara och man är överraskad över hur enkelt det är, men att man ändå har bättre funktionalitet än i Windows. Man kopplar in prylar, det bara funkar. Man ansluter sig, samma sak. Man jobbar utan trassel och gidder, det bara fungerar och är enkelt. Man blir imponerad.
Ärligt talat funderar jag på varför folk stångas med Windows. Visst, en Mac kostar mer än en PC, men vad kostar arbetstid, vad kostar problemen och vilken frustration skapar det? Jag är ganska övertygad om att återbetalningstiden på skillnaden i pris är mycket kort.
Vi har även den mentala biten här – om man kör Windows dyker något elakt felmeddelande upp som talar om att man gjort ”fel”. Ok, jag har jobbat med datorer i sådär 30 år, det betyder givetvis inte att jag inte kan göra fel. Men problemställningen är att man varken orkar eller vill lära sig allt om hur ett operativ funkar i botten eller alla underbara datortermer som står som spön i backen. Man vill få ett jobb gjort, och inte bli nedvärderad av ett sketet datorprogram som en idiot, med en text som innebär ”du har fel!”. Som sagt i Mac fungerar det bara, och man blir överraskad över både hur bra det fungerar och hur enkelt det är.
Men sist men inte minst, det är en ren glädje att jobba med en Mac.
Så helt plötsligt blev livet enklare – Mac.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar