Hägglund i syretältet

Jaha, Hägglund tuggar om öppenhet, insyn och valfrihet i den svenska vårdapparaten. Givetvis är inlägget i denna artikel ett påhopp på vänsterledaren.

Nu är det bara så att den svenska vårdapparaten är den sämsta jag någonsin kommit i kontakt med sedan får Hägglund säga vad han vill. Jag har aldrig sett någon så ineffektiv organisation, sådant larvigt revirpinkat område eller någon annan verksamhet jag har bara negativa erfarenheter av. Ett företag med samma servicenivå och kundförakt inom vilken annan bransch som helst, hade i ett fungerande marknadssamhälle var direkt dödsdömt på några månader. Med eller utan insyn. Därmed inte något illa sagt om personalen som säkert gör sitt bästa baserat på de order och rutiner de har.

Javisst finns det privata vårdgivare, men för att få tillgång till dessa måste man betala dubbla avgifter; först för den usla vård man inte vill ha via skattsedeln, och sedan ovanpå detta en form av försäkring till det bolag eller den vård man vill ha. Vidare är det ju så att Landstinget har i stort sett monopol på vård om man nu inte bor i en större stad där alternativ finns.

 Låt mig ta två exempel, ett från Tyskland och ett från Sverige.

Vi börjar med det svenska. Min äldste son hade brutit armen i Thailand, vilket de hade fixat där. Han var på besök hos mig, men behövde få armen kontrollröntgad att allt låg rätt. Så vi begav oss till den lokala vårdscentralen som precis fått en ny och bra röntgenutrustning. Sonen hade röntgenplåtarna från Thailand i handen och allt som behövdes var kanske fem minuter för att plåta och utvärdera bilderna. Vi stod kanske 20m från den fantastiska nya apparaten. Han fick då beskedet att eftersom fallet inte bedömdes som ”akut” skulle han resa till det Landsting han tillhörde för att bli röntgad.

Ok, jag föreslog att jag skulle betala undersökningen/röntgenplåtarna, men det gick inte.

Så jag föreslog att de skulle ta plåtarna och internfakturera det andra Landstinget. Det gick givetvis inte heller.  Sedan frågade jag om det fanns någon privat klinik i trakten med röntgenutrustning, men det gjorde det inte. Man hade helt enkelt ett inpinkat revir, och order från ovan på vad som gällde.  Flexibiliteten var obefintlig och sonen tvingades åka tillbaka till det Landsting han tillhörde för att ta några ynka röntgenplåtar.

Så här kommer exemplet från Tyskland; En son ramlade i trappen hemma och gjorde illa armen. Han hade ont i den och frågeställningen var om det var en fraktur. Så vi beslöt att åka till närmsta sjukhus med röntgenutrustning, kanske 5 minuter med bil. Det tog ca 20 minuter (inkluderat resan), innan vi stod med läkaren och tittade på röntgenbilderna och läkaren talade om att det inte var någon fraktur. Inte ett öre i patientavgifter eller snack. Jag bara lämnade fram mitt kort som täckte hela familjen i kassan när vi gick in så var allt klart. Man kanske skulle tillägga att det var julaftonskväll, runt kl. 9 vill jag minnas.

Bit i det du Hägglund! Jag har fler exempel om du vill ha.

Som vanligt - SvD har sin censur påkopplad. Länken till denna blogg visas inte, Förbannat märkligt eller hur i ett land vars demokrati grundar sig på yttrande- och tryckfrihet enligt grundlagen?
Kanske någon kan tala om för mig på vilket sätt texten ovan strider mot lagen. Men även om den nu gör det, har SvD inget som helst ansvar för detta. SvD har ansvar för det de skriver eller godkänner inte vad jag skriver på denna blogg. Men trots detta rent juridiska faktum censurerar man allt jag skriver sedan ca två år. Men censur, i Sverige, 2012? Jodå, välkommen till verkligheten. Bannad sedan sådär två år oavsett ansvar av SvD, och helt oavsett innehåll. Så ser verkligheten ut käre läsare.Titta nu om du hittar länkningen till denna blogg under "blogginlägg". Nähä...den finns bara inte. Men censur...vad är då censur?