När ska politikerna censurera internet?

Jag bodde utomlands i 10år, och vid återkomsten till Sverige knöt man nävarna i fickorna i ren förbannelse. Man hade lust att argumentera emot i stort sett all ren propaganda från media man blev utsatt för. Bor man i Sverige, och inte ser vad man är utsatt för upplever man det inte som propaganda, utan information. Men ju mer distans man får och ju mer man ifrågasätter och tänker själv, ju mer förbannad blir man.

Sedan upptäcker man att man kan kommentera artiklar i tidningarna, och ser då det som en, om en liten, möjlighet att emotsäga de värsta dumheterna. Då raderar tidningarna alla kommentarer som inte passar deras åsikter, trots att kommentarerna inte på något vis bryter uppsatta regler. Är det ett känsligt ämne tillåts inte ens kommentarer. Blogglänkningar raderas trots att tidningarna inte har det publicistiska ansvaret. På våren 2010 insåg jag att det inte var någon idé att ens bemöda sig om att kommentera tidningarnas propaganda, alla kommentarer bara försvann. Så mycket för yttrande och tryckfrihet.

Så fungerar svensk ”demokrati”. Du får ha vilka åsikter du vill bara det är någon av de rätta. I vissa fall finns bara en rätt åsikt – och du kan välja den. Andra ämnen ska inte diskuteras alls, de tar politikerna hand om så du inte ens behöver bekymra dig lille medborgare.

Den 1:a december 2009 sade Nyamko Sabuni detta som ger en bild över hur Sverige fungerar; ” – Tack och lov har vi inte den typ av system som finns i Schweiz. Fundamentet för vår demokrati är mer robust. Partierna och riksdagen fungerar som filter. Folkomröstningar kan vara bra, men här har man använt det felaktigt i ett populistiskt syfte. Det är farligt för demokratin."

Av många politiska uttalanden som politiker kommit med är nog detta ett av de mest uppseendeväckande och avslöjande jag sett. Hur kan en folkomröstning användas i ett populistiskt syfte? Det avslöjar vidare att politikerna har kontroll över media och ”filtren” i form av riksdag och partierna har kontroll över informationsflödet, och frågor som man inte vill diskutera kommer aldrig att diskuteras eller debatteras. Det innebär alltså att folket har mist demokrati, och det är politikerna som styr landet och kontrollerar vad medborgarna får veta och man kontrollerar även vad som diskuteras.

Jag såg på Politiskt Inkorrekt att någon frågade ”vad gör vi nu?”, med hänvisning till att så mycket fakta och åsikter göms avsiktligen både för medborgarna samt avseende att kommunikationen kontrolleras.

Detta är en mycket intressant fråga, och det finns en uppenbar risk att man från myndigheterna kommer att stänga ner alla informationsflöden, även medborgare emellan, som inte passar. Bloggar som denna, och siter med information och diskussioner som inte passar politikerna, och som de ej kan kontrollera/censurera riskerar att stängas ner eller få kommunikationsproblem om de gör minsta övertramp. Jäpp, vi pratar om ett rent DDR-samhälle, men med den skillnaden att medborgarna tror att det är en demokrati de lever i. Som i fallet ovan med tidningarnas debattsidor med kommentarer och bloggar, som raderas, måste det sticka enormt i ögonen att medborgarna trots alla etablerade sätt att styra media, kan medborgarna ifrågasätta vad politikerna gör och ta upp frågor som i deras huvuden är tabu för gemene man.

Nu gäller det att vara förutseende, och försöka fundera ut var de etablerade partierna i detta land rimligtvis kan göra för att 2014 se till att inte Sverigedemokraterna för ett än större inflytande i politiken.

Internet spelar den viktigaste rollen här, och det är just internet som tagit SD in i riksdagen. Nu har vi alltså en hel hög med lagar som övervakar internet, och myndigheter som kollar att inget olagligt händer på internet. Men man kontrollerar inte internet. Man kan kontrollera att innehållet i det folk skriver är PK, men man kan inte göra ett dyft åt allt material som inte är PK. Så jag tror att man i partikanslierna sitter och grunnar på hur man utan att ge sig på yttrandefrihet och tryckfrihet, samtidigt som det är av nöden påtvunget (politikerna), att begränsa och kontrollera informationsutbytet på internet. Ska man skylla på terrorister? Ska man hänvisa till rasistiskt material? Ska man snacka om jämställdhet, diskriminering eller hur kommer man börja? Eller ska man köra lite klassiker om barnporr? Kanske ska man koppla ihop allt med piratkopiering av upphovsrättsskyddat material?

Saken är alltså den att i denna stund sitter det säkert en hel hög med experter och gnussar sina grå hur man ska kunna ta kontroll över informationen på internet, utan att medborgarna skriker i högan sky. Man måste alltså komma med ett partineutralt förslag som en bred majoritet i riksdagen kan skriva under på, utan att man stöter sig med medborgarna allt för mycket. Det är en svår nöt om man inte ska få en DDR-stämpel på förslaget och kunna påtala att det inte är en olaglig inskränkning av tryck och yttrandefriheten.

Scenariot är mycket skrämmande, men alls inte orealistiskt. Man har upptäckt att man inte kan styra och kontrollera medborgarna med sin propaganda och sina PK-floskler, och det är mycket illavarslande ur politikernas perspektiv. Man kan inte längre dölja fakta som man inte vill ska komma fram, och man kan inte heller lita på att medborgarna blir indoktrinerade av Public Service och de tidningar man kontrollerar. I det s.k. demokratiska Sverige vet ju inte medborgarna sitt eget bästa – det gör bara politiker och myndigheter, precis som Sabuni lät oss förstå. Internet tillåter ju spridning av material som kan användas i fel syften och kan vara populistiskt. Det är ju inte bra för den svenska ”robusta” demokratin.