Massmedias nya grepp runt invandrings och integreringspolitiken börjar ändra karaktär, och det verkar som det från centrala PK gått ut nya dekret. Den nya taktiken består av två delar.
Den första är att ingenting får skrivas om invandringen eller integrationspolitiken. Man har helt enkelt sett att de artklar som skrivits det sista året bara gynnat SD. Detta trots att man dragit snyfthistorier, belyst om att det är så synd om alla flyktingar, kört med ”success stories” om lyckad integration, gråtande barn som skickas tillbaka till sina hemländer, och så vidare. Man har med usel framgång alltså använt sig av den så kallade rastertekniken för att påverka medborgarna. Den fungerar som bekant så att man bara berättar allt som kan vara positivt, om man vill ge en positiv bild av något och påverka Nisse i Hökarängen på detta sätt.
Men nu har problemet uppstått att trots detta har det blivit uppenbart för Nisse att det faktiskt finns en massa negativa saker med invandringen, inte minst belyst av självmordbombaren i Stockholm, att attacken på Jyllandsposten skedde från Sverige, bombdådet i Moskva, och attackerna på Lars Vilks. Nisse är nu sannolikt inte dummare än att han letar lite information om dessa och andra saker på nätet, och han kan då ganska enkelt konstatera att han förts bakom ljuset av svamlande politiker om berikning, flyktingar, lite integrationsproblem m.m. av propagandaapparaten. Alltså börjar han undersöka saken och kommer fram till att problemet är mycket större och det finns andra aspekter än vad media rapporterat. Han tror dock fortfarande på att media och i synnerhet Public Service tillhandahåller objektiv, opolitisk information och fakta, det har han indoktrinerats till under hela sin levnad. Han drabbas alltså av en form av förtroendehärdsmälta, emellan den information som han får via dagstidningar, Public Service å ena sidan, och informationen på nätet å andra sidan. PK-draget är allstå nu att inte nämna ett ord om invandring, integrationspolitik, problem, eller kostnader för invandringen. Man lever alltså på att Nisse ska tro på de ”vanliga” och etablerade media som informationsbärare. Nämner man ingenting, finns det inga problem, inget nytt att berätta och allt är som det ska.
Men nu har problemet uppstått att trots detta har det blivit uppenbart för Nisse att det faktiskt finns en massa negativa saker med invandringen, inte minst belyst av självmordbombaren i Stockholm, att attacken på Jyllandsposten skedde från Sverige, bombdådet i Moskva, och attackerna på Lars Vilks. Nisse är nu sannolikt inte dummare än att han letar lite information om dessa och andra saker på nätet, och han kan då ganska enkelt konstatera att han förts bakom ljuset av svamlande politiker om berikning, flyktingar, lite integrationsproblem m.m. av propagandaapparaten. Alltså börjar han undersöka saken och kommer fram till att problemet är mycket större och det finns andra aspekter än vad media rapporterat. Han tror dock fortfarande på att media och i synnerhet Public Service tillhandahåller objektiv, opolitisk information och fakta, det har han indoktrinerats till under hela sin levnad. Han drabbas alltså av en form av förtroendehärdsmälta, emellan den information som han får via dagstidningar, Public Service å ena sidan, och informationen på nätet å andra sidan. PK-draget är allstå nu att inte nämna ett ord om invandring, integrationspolitik, problem, eller kostnader för invandringen. Man lever alltså på att Nisse ska tro på de ”vanliga” och etablerade media som informationsbärare. Nämner man ingenting, finns det inga problem, inget nytt att berätta och allt är som det ska.
Det är alltså den taktik man valt. Det finns inga problem med invandringen eftersom inget nämns i media.
Den andra taktiken är den i Riksdagen och i kommunerna. Efter debatten i Riksdagen senast står det klart hur man avser agera. På kommunplanen avser man helt enkelt strunta i SD. Vad de än säger kommer kommunalpolitikerna rösta med partierna och det finns bara några få åhörare om ens någon, så man kan bara strunta i SD generellt. Man behöver inte ens bemöta argument eller ta debatter. Ganska enkelt, man låtsas som de inte finns helt enkelt och deras röster är för få för att kunna påverka utgången av beslut i kommunerna. Det gäller bara att ha en samlad linje, men man har fått direktiv från riksplanet så det lär inte bli några problem.
På riksplanet, d.v.s. i Riksdagen är problemet något större men taktiken densamma. Det enkla faktum att det står sju partier till stöd för den invandringspolitik som bedrivs, och bara ett emot gör att man bara kan låta sin rena numerär utgöra övertaget. Man avser alltså att ge talartid till alla partier som så önskar, och då står alltså sju partier mot ett. Det finns ingen möjlighet att, hur bra argument SD än må ha, hur sanna de än är, och hur logiska de är, att ett parti ska kunna möta sju andra. Detta i synnerhet då man kan plocka in ordbajsare i massor, som i stället för att hålla sig till ämnet, proklamerar sina åsikter och kastar skit på SD rent generellt. Som sagt; den rena numerären ska övertyga lyssnarna om att SD har fel eftersom det aldrig kommer att bli en debatt mellan två alternativ utan ett parti mot sju. En del av taktiken som alla sju partier ska hålla sig till är givetvis att förringa problemen med invandringen och dess kostnader, samt köra de vanliga snyfthistorierna med flyktingar som flyr för sina liv o.s.v. gärna i kombination med snack om solidaritet, ansvar, föregångsland, medmänsklighet, utsatta områden och annat irrelevant. Givetvis kommer man inte missa tillfället att påtala hur inhuman och verklighetsfrämmande SD:s politik är på alla sätt man kan tänka sig.
På riksplanet, d.v.s. i Riksdagen är problemet något större men taktiken densamma. Det enkla faktum att det står sju partier till stöd för den invandringspolitik som bedrivs, och bara ett emot gör att man bara kan låta sin rena numerär utgöra övertaget. Man avser alltså att ge talartid till alla partier som så önskar, och då står alltså sju partier mot ett. Det finns ingen möjlighet att, hur bra argument SD än må ha, hur sanna de än är, och hur logiska de är, att ett parti ska kunna möta sju andra. Detta i synnerhet då man kan plocka in ordbajsare i massor, som i stället för att hålla sig till ämnet, proklamerar sina åsikter och kastar skit på SD rent generellt. Som sagt; den rena numerären ska övertyga lyssnarna om att SD har fel eftersom det aldrig kommer att bli en debatt mellan två alternativ utan ett parti mot sju. En del av taktiken som alla sju partier ska hålla sig till är givetvis att förringa problemen med invandringen och dess kostnader, samt köra de vanliga snyfthistorierna med flyktingar som flyr för sina liv o.s.v. gärna i kombination med snack om solidaritet, ansvar, föregångsland, medmänsklighet, utsatta områden och annat irrelevant. Givetvis kommer man inte missa tillfället att påtala hur inhuman och verklighetsfrämmande SD:s politik är på alla sätt man kan tänka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar